Klinisk Kemi
Laboratoriet för klinisk kemi analyserar olika kroppsvätskor, bland annat blod-, urin och likvor för att påvisa sjukliga förändringar i kroppens olika organ. Detta kräver ett brett analyssortiment. Analyserna används för att ställa diagnos och följa upp behandling av patienter samt vid hälsoundersökningar.
Information
Laboratoriet bedriver verksamhet vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset innefattande de tre sjukhusen SU/Sahlgrenska, SU/Östra och SU/Mölndal. Samtliga sjuhuslaboratorier erbjuder dygnet-runt-service vad avser akutanalyser. Vid ett antal enheter bedrivs kliniska specialanalyser samt en intensiv metodutveckling för att förbättra diagnostiken vid olika sjukdomstillstånd.
Annexlaboratorier/provtagningscentraler ligger i anslutning till vårdcentraler och har ett sortiment av analyser som kan utföras direkt på plats. Övriga prover skickas med intern transport till något av sjukhuslaboratorierna.
Laboratoriet bedriver i nära samarbete med Göteborgs universitet utveckling och forskning och befinner sig i frontlinjen inom ett flertal ämnesområden. Laboratoriet erbjuder även praktikplaceringar för blivande biomedicinska analytiker och möjlighet till examensarbeten för olika studentgrupper.
Vår verksamhet
Vid laboratoriet arbetar drygt 300 personer representerade av bland annat yrkeskategorierna biomedicinsk analytiker, kemist och läkare.
Verksamheten bedrivs dygnet runt alla dagar.
På laboratoriet arbetar vi med att analysera prover från olika kroppsvätskor framförallt blod. Provsvaren används i första hand för behandling av sjukdom och att fastställa diagnos. Vi utför också analyser i utvecklings- och forskningssyfte samt bedriver egen forskning.
Varje dag kommer prover till oss för analys. Övervägande delen av proverna kommer från sjukhuset och närliggande vårdgivare. Prover skickas också till oss från övriga Sverige och andra länder.
Vi utför drygt 5,7 miljoner analyser per år.
upp
HelpDesk
HelpDesk tar hand om dina IT-frågor och för dem vidare.
Telefonnumret är 031- 342 64 65.
Det är öppet klockan 0800-1600 vardagar
Detta är en central HelpDesk inom dataenheten, Klinisk kemi SU.
HelpDesks personal löser problemen själva eller slussar dem vidare till rätt instans.
Typer av frågor som HelpDesk hanterar:
- Problem med svarsutskrift
- Debiterings- och faktureringsfrågor
upp
LabBest
Kort information om LabBest,
ett system från provtagning till analysresultat
LabBest består av beställnings-, inläsnings- och svarsdel för laboratorieprover till de olika laboratoriespecialiteterna klinisk- bakteriologi, kemi, immunologi och virologi.
LabBest är ett pc-baserat system skrivet i programspråket Java.
LabBest generar etiketter med QR-kod (Quick Response). QR-koden är en tvådimensionell punktkod som innehåller all den information som läggs in i programmet för det enskilda provtagningstillfället. Koden trycks på en etikett som även ges ett identitetsnummer för varje enskilt provtagningsrör.
Patientens identitet, beställare, svarsmottagare, faktureringsadress och önskade analyser står i klartext på etiketten, samt vilken rörtyp som skall användas till de avsedda analyserna.
Uttagen etikett appliceras på provet vid provtagning och följer provet till laboratoriet.
Beställningsprogrammet är ej kopplat till laboratoriernas dataprogram. På laboratoriet läses den två-dimensionella punktkoden in i laboratoriedataprogrammet. Genom denna inläsning förs samtliga uppgifter över till laboratoriets datasystem och provrörets önskade analyser kan därmed analyseras.
Analyssvar hämtas utan patientidentifikation till beställande LabBestregister. Kan även skickas via dess register till patientjournalprogrammet.
Beställningsprogrammet används av sjukhusets avdelningar/mottagningar, Göteborgs- och södra Bohusläns primärvård samt ett flertal andra enheter utanför sjukhuset.
Inläsningsprogram används av de kliniska laboratorierna för bakteriologi, kemi, immunologi och virologi.
Svarsdelen används av flera beställare utanför sjukhuset.
LabBest kan kopplas mot flera olika patientjournalprogram, exempelvis Medidoc, Melior och Journalia.
Uppdatering av programmet kan ske med automatik.
upp
Historia för Laboratoriet för klinisk kemi vid Sahlgrenska Sjukhuset
Gamla tiders läkare hade inte annat än sina fem sinnen att lita till för att ställa diagnoser. De visste att sjukdomar kunde avspegla sig i t ex urinens färg, lukt och smak- sockersjuka, diabetes mellitus, fick sitt namn efter urinens honungssmak.
I slutet på 1700-talet och början på 1800-talet gav alkemin vika för den vetenskapliga kemin. Man började isolera och identifiera kemiska föreningar från människa och djur.
Så började det i Göteborg
Sahlgrenska sjukhusets grundläggare är Pehr Dubb som var stadsläkare i Göteborg. Dubb var lärjunge till en annan svensk kemist, Torben Bergman i Uppsala.
Under 1900-talets första del fanns flera kända läkare - kemister i Sverige som arbetade med vad vi idag skulle kalla klinisk kemi.
Vid sjukhusen gjordes kemiska undersökningar i små laboratorier knutna till olika kliniker, vanligen under ledning av personer med ingen eller obetydlig utbildning i kemi. Kirurgen Sven Johansson på Sahlgrenska sjukhuset, som blivit mest känd för sin lårbensspik, insåg behovet av kemisk professionalism inom medicinens fält. Han tog initiativ till att ett Centrallaboratorium för klinisk kemi skapades på Sahlgrenska sjukhuset år 1938.
Till föreståndare för laboratoriet rekryterades professorn i medicinsk kemi vid Århus Universitet, Jörgen Lehman. Sahlgrenska sjukhuset och och sjukhuset i Örebro var de första två sjukhusen i landet som fick ett kliniskt kemiskt laboratorium.
Lehman började med ett laboratorium på tre små rum med en yta av totalt ca 80 m2 och en stab på en översköterska, tre assistentsköterskor, två-tre elever samt en diskerska. Under Lehmans ledning utvecklades laboratoriet snabbt. Det envåningshus som byggts för laboratoriet 1935-36, men "provisoriskt" använts som öronmottagning togs i bruk och byggdes på med två våningar redan 1940. När Centralkomplexet byggdes tillkom ytterligare lokaler, bl. a ett laboratorium i anslutning till "Eftervårdsavdelningen". Eftervård var ett tidigt namn på intensivvård. Detta "Eva-lab" levde kvar till 1985 som sjukhusets akutlaboratorium.
Jörgen Lehman har alltid haft ett stort intresse för det dagliga laboratoriearbetets praktiska detaljer, både tekniska och kemiska. Han har utvecklat och modifierat många metoder och han byggde egna instrument, t ex en flamfotometer från en margarinlåda, en Mekerbrännare, en lins, en galvanometer och lite andra tillbehör. Många aktiviteter pågick på laboratoriet, bl. a utförde Lehman och medarbetare de första hjärtkatetriseringarna på Sahlgrenska i samband med att barnkirurgen Gustaf Pettersson började med hjärtkirurgi och medicinkliniken ställt sig avvisande till denna nymodighet.
Provisoriernas år
Gunnar Jungner hade varit laborator i klinisk kemi vid Göteborgs Universitet sedan 1958. Han efterträdde Lehman som överläkare 1965.
Under 50-60-talen hade behovet av analyser ökat. Jungner utvecklade en automatisk analysmaskin "Autokemist" med en kapacitet på över 6000 analyser per timme. Detta gjorde det exempelvis möjligt att undersöka en stor befolkning i Värmland för att se hur olika komponenter i blod varierade mellan individer.
Jungner planerade ett nytt laboratorium. Stadsfullmäktige gav 1965 pengar till projektering och byggstarten sattes till 1967. Vid denna tid var det brist på läkare i Sverige och man tänkte bygga ytterligare ett undervisningssjukhus i Göteborg. Nu inrättades en professur i klinisk kemi som var avsedd att verka på det nya sjukhuset. Professorn i medicinsk och fysiologisk kemi i Lund, Sven Lindstedt, utnämndes och skulle under byggtiden arbeta vid Vasa sjukhus i väntan på det nya sjukhuset. Sedan Jungner avgått1967 och det hade blivit klart att det nya undervisningssjukhuset skulle dröja, blev Lindstedt chef på Centrallaboratoriet.
Byggstarten för det nya laboratoriet på Sahlgrenska sjukhuset uppsköts först till 1970 för att sedan läggas på hyllan. Det blev då nödvändigt att höja standarden på paviljongerna 7 och 8. Behovet av kemi i sjukvården ökade, komplexiteten i undersökningarna blev större och laboratoriets ledning förvärvade betydande kompetens i byggnadstekniska frågor och improvisationer. I början på 80-talet tar planeringen för ett nytt laboratorium på Sahlgrenska ny fart och det står färdigt 1987.
Organisation
Förutom det kemiska centrallaboratoriet vid Sahlgrenska sjukhuset tillkom 40-60-talen laboratorier vid andra sjukvårdsinrättningar men också inom klinikerna på Sahlgrenska sjukhuset. Kvalitetskrav och automatisering av enkla analyser och behovet av ökad utbildning av laboratoriepersonal, gjorde splittringen alltmer orationell. År 1968 beslöt dåvarande sjukvårdsstyrelse på förslag av sjukvårdsdirektör Thure Höglund att genomföra en mer samlad laboratorieorganisation.
Ansvaret för den klinisk-kemiska servicen vid de fristående laboratorieenheterna har successivt överförts till Kliniskt kemiska centrallaboratoriet.
En stor händelse var tillkomsten av Östra sjukhuset. I Centralkliniken som invigdes 1977 finns nu ett laboratorium som gör de vanligaste undersökningarna hela dygnet.
Som regionlaboratorium för Västra sjukvårdsregionen gör laboratoriet vissa specialundersökningar - liksom i vissa fall för landet i sin helhet. Sådana specialundersökningar görs både på Sahlgrenska sjukhuset och vid laboratoriet vid Östra sjukhuset. En yrkestoxikologisk enhet tillkom hösten 1974, som en del i yrkesmedicinsk centrum och gör bland annat bly- asbestanalyser åt företag i västra Sverige.
Universitetets institution för klinisk kemi har sin verksamhet inom samma lokaler som Sahlgrenska sjukhusets laboratorium för klinisk kemi.
Gunnar Jungner slutade 1967 och efterträddes som laborator vid Universitetet av biträdande professor Wilfred von Studnitz år 1970 och denne av Göran Lindstedt år 1975. Vid institutionen sker grundutbildning av medicinare och forskarutbildning av olika kategorier. Såväl grundvetenskapliga som mer "tillämpade" forskningsprojekt pågår och finansieras från olika anslagskällor. Vårdhögskolans utbildning av biomedicinska analytiker sker också delvis på laboratoriet.
Vad kan vi göra idag och i framtiden
Utvecklingen inom klinisk kemi går hand i hand med utvecklingen inom analytisk kemi och biokemi. En mångfald av så kallade kromatografiska metoder gör det möjligt att separera och identifiera kemiska föreningar i blandningar som innehåller 100-tals komponenter och kan tillämpas på t ex blod och urin. Detta leder till att nya kemiska föreningar i kroppen ständigt upptäcks. Känsliga bestämningsmetoder gör att man nu kan bestämma mängder ner till milliondelar av mg eller mindre. Immunokemiska metoder förenar känslighet med specificitet och blir allt vanligare för bestämning av äggviteämnen, hormoner m m.
De mest spektakulära framstegen har under senare tid skett inom den s k molekylärbiologin. Man kan nu identifiera arvsanlag för flera sjukdomar. Detta gör det möjligt att diagnostisera vissa medfödda sjukdomar redan under graviditeten (prenataldiagnostik).
Traditionellt har blod och urin varit den kliniske kemistens vanligaste undersökningsmaterial. Många sjukliga tillstånd avspeglar sig här, men det blir allt vanligare att man direkt studerar olika vävnader. Man har nu möjlighet att ta prov (biopsier) från de flesta av kroppens organ- lever, njure, muskel, hjärta etc i mängder som varierar från något milligram till ett gram. Sådant material kan undersökas direkt eller cellerna kan växa i cellkulturer.
Den laborativa delen av hämatologi (läran om blodet) hör av tradition i Sverige hemma inom den kliniska kemin. I Göteborg sker också bedömning av benmärgspreparat i mikroskop vid kemiska laboratoriet. På senare år har även immunokemiska och cellbiologiska tekniker spelat stor roll vid diagnostik av olika sjukdomar i blod och benmärg, t ex leukemi.
ADB-tekniken gör det möjligt att hantera stora informationsvolymer och därmed att studera stora grupper av sjuka och friska av olika ålder och kön. Undersökningsmetoder kan och resultat kan statistiskt utvärderas och jämföras.
De nya möjligheterna inom analytisk kemi och cellbiologi kommer att kräva förändringar i utbildning av laboratoriets olika personalkategorier och sannolikt en ökad specialisering inom olika områden.
Automation och datateknik
När Centrallaboratoriet började gjordes de flesta analyser för hand, med pipetter, provrör och gaslågor. Sjukvårdens behov av analyser ökade, och behovet av någon slags automatik blev påtagligt. I början på 50-talet utvecklade Skeggs i USA ett instrument som kunde göra 40 analyser/timme. I mitten på 50-talet for Lehman till London och lärde sig använda en sådan "Autoanalyser". Ett antal anskaffades och var i bruk in på 80-talet.
Laboratoriet har idag automatisk analysutrustning av många slag, med kapacitet för flera tusen analyser/timme. Viktigare än antal analyser är vad man gör och hur man gör det. Laboratoriets förteckning över undersökningar upptar idag uppåt 1000 analyser. Ett kontinuerligt arbete pågår för att välja ut undersökningsmetoder som har ett stort informationsinnehåll och därmed ger möjlighet till exaktare diagnostik och uppföljning. Sjukvårdens ökade intensitet med kortare vårdtider och stor omsättning av patienter kräver snabbhet i analysarbetet. Hantering av 1000-tals prover och analysresultat per dag innebär risker och felskrivning något som kan ha allvarliga konsekvenser för patienterna. Med ADB- teknik kan man minska antalet handskrivna protokoll, bland annat genom att överföra resultat från analysutrustning till rapportutskrift på laboratoriet eller på vårdavdelningar och mottagningar. Förväxlingar mellan prover minskas om de märks med streckkodsetiketter.
Personal
Laboratoriet började med fyra sjuksköterskor som utförde analyser. Under 40-50-talet var sjuksköterskor som genomgått några månaders kemikurs den vanligaste personalkategorin. Sjuksköterskornas arbetsuppgifter övertogs sedermera av laboratorieassistenter (eller biomedicinska analytiker) - en utbildning startade i Göteborg 1958. Den hade initialt en relativt "medicinsk" inriktning men har successivt fått en alltmer analytisk-kemisk och biokemisk inriktning. Utbildningen sker idag vid den kommunala vårdhögskolan och biomedicinska analytiker har möjlighet att efter viss vidareutbildning gå vidare till licentiat- och doktorsexamen.
(Denna text är tagen från häftet "Klinisk kemi1938-1989" sida 4-21)
upp